Rock i Herresta

Klockan närmar sig 19 och ansamlingen rockers växer sig större och större. Plötsligt är den där, den gula dubbeldäckaren som ska föra oss från Malmö central till Herresta gästgiveri, och kvällens spelning. I bussen är förväntan stor, och när busschauffören börjar köra iväg jublar hela bussen unisont.


Bussresan tar drygt en timme innan vi har nått gästgiveriet strax utanför Ystad, som huserar kvällens arrangemang.

The Medicinal Storytellers

Första bandet på scen är The Medicinal Storytellers, som spelar för ett 50-tal åskådare i publiken. Beväpnade med akustisk gitarr, elgitarr, bas, trummor och två sångare sätter de igång att spela, musik som kan sammanfattas som funkig rock. Sångaren Fredrik Malmgrens röst dansar över musiken och ger ord till det som spelas. Efter tre låtar har hans sång gått från att vara bra till att bli fantastisk, och när scenspelet tillsammans med bandets andra sångare Kristin Montauge-Evans är syncat blir spelningen energisk och trovärdig. Kristins souligare röst passar bra ihop med Fredriks och får mig att tänka på den råa intensitet som ofta finns i funken. Jag tyckte att några låtar var lite för långa och hade en del hastiga tempoväxlingar, men helhetsintrycket blev bra mest på grund av förstaklassig sång.

http://www.myspace.com/themedicinalstorytellers

S.O.B

Nästa band upp på scen var S.O.B, vilkas musik snabbt förde tankarna till tidiga Green Day, Propaghandi, Bad Religion och liknande band. De var tighta på scen och lyckades få igång en mosh-pit i sann punkmanér. Bandets tredje låt commersial world var helt klart deras bästa, även om de tog med publiken i en tidsresa 13 år bak i tiden och spelade en låt de hade gjort för att fira en Lagwagon konsert de just varit på som också var mycket uppskattad av publiken. Jag blev förvisso nostalgisk över att höra musiken men bandet stack ut för mycket jämfört med övriga.

http://www.myspace.com/sobmalmo

The Brimstone Days

Det märktes att många väntat på The Brimstone Days spelning, då publiken strömmade in i lokalen så fort bandet kom upp på scen. De väntade självsäkert in tystnaden och börjar med bandets anthem. De går inte att jämföra live med sitt inspelade material då de spelar tighta låtar med grym energi, något som inte riktigt kommer fram på deras skiva. Äntligen! Ropar sångaren Håkan Lantz och fortsätter med bandets nästa låt. Musiken är energisk med bra riff och ännu bättre melodier. Rötterna i 60 & 70 talet finns, men musiken håller definitivt även idag.

Bandets kontakt med publiken var nog bäst hela kvällen och det märks att både band och publik har väldigt roligt.

http://www.myspace.com/thebrimstonedays

Monroe Lips

Kvällens sista band stiger up på scenen och det märks att förväntningarna är höga på dem, med tanke på The Brimstone Days smått fantastiska spelning precis innan. Men redan under första låten visar Monroe Lips att de har energin som krävs för att hålla uppe den goda stämningen. Att detta band gillar att stå på scen märks, musiken är rockig med influensens i rhytm & blues och garage. Monroe Lips spelar kvällens enda cover Johhny b good, något som känns helt naturligt i deras set. Sångaren Karl Olofsson sång blir råare och råare för varje låt och när bandet har kommit till deras sista låt Please me når spelningen sin höjdpunkt. Please me är helt klart bandets starkaste låt och att Karl dessutom sjunger som han är besatt av djävulen tar spelningen åt helt rätt riktning. Det Monroe Lips som jag gillar mest och vill se mer av är när bandets musik blir en rytmisk vägg och sången slår dig som en örfil.

http://www.myspace.com/themonroelips

Spelningarna är slut och dubbeldäckaren kör oss tillbaks till Malmö, hemresan är mycket tystare än ditresan och det märks att det varit en riktig urladdning. På det hela en bra kväll med bra musik.