Månadens filmtips - Standing in the shadows of motown.

Historielektionen fortsätter, barn.
Månadens filmtips handlar om de historiskt mer än lovligt bortglömda musikerna i gruppen the Funk Brothers - bandet som spelade på de flesta av Motowns inspelningar under perioden då skivbolaget var baserat i Detroit. Samlingen hits de spelade in är, som affishen också påvisar, oöverträffad i pophistorien.

Det är en gripande och på många sätt en sorglig berättelse om en samling åldrande musiker som aldrig fått det erkännandet som de förtjänar. Inte då och, kanske just därför, inte senare heller.

Man ska komma ihåg att det var en annan tid vad gäller upphovs och medverkandelagar.
The funk brothers var ett av de viktigaste fundamenten i det som kom att bli Motownsoundet och hade onekligen en hel del medverkan i hur låtarna utformades också.
Men de var där i egenskap av sessionmusiken och verkade också bara få igenkännande och betalt för det och endast det. Motown gav till exempel ingen cred till musikerna på sina skivor förrän 1971.
I filmen berättas, bland många andra anekdoter, hur gitarristen Robert White som kom på riffet till "My girl" många år senare sitter på en restaurang och ska precis beställa, hör låten komma på och säger: "Lyssna det här riffet har jag...", innan han hejdar sig, medveten om att servitören troligtvis bara kommer tro att han är en gammal gaggig mytoman.
Storyn om hur gruppen fick reda på skivbolagets flytt till L.A -72 säger också en hel del om hur skivbolaget värderade musikerna. Motown hade endast bemödat sig att sätta upp en skylt på dörren till studion där man kunde läsa: "Ingen inspelning idag. Vi har flyttat till LA."

Jag kan i filmen sakna att fler personer som inte har anknytning till själva gruppen kunnat få komma till tals. Inte minst då det handlar om deras betydelse för själva Motownsoundet. Men det är en parentes i detta historiska lördagsgodis till musikdokumentär, där en stor del av behållningen annars är redan nämnda anekdoter.

Gillar man liveinspelningar kan jag bara rekommendera ännu mera. Ungefär en tredjedel av filmen består av material från the funk brothers första spelning med en originaluppsättning på 30 år, med inbjudna sångare (Ben Harper, Joan Osborne, Chaka Khan, Montell Jordan mfl) som grädde på moset.

Filmen har i viss mån ändrat gruppens status. The funk Brothers fick en 2002 en grammy för bästa soundtrack då filmen släpptes och 2004 för lifetime achievement. Några av medlemmarna har också röstats in i rock'n'roll hall of fame på senare år, men de flesta har då sen flera år varit döda.
Man blir ju aldrig så populär som när man är död.