Bring The Mourning On spelar alt. country där det lugna och melankoliska blandas med det hårda, och texterna kännetecknas av en sällsynt insiktsfullhet. Texter som lyssnaren kan identifiera sig med, predikade över en matta av svårmod.Bring The Mourning On ger ljud åt det mörka som vilar i ditt hjärta och bjuder upp det till dans, enbart för att överge det på vägen till nästa.
Bandet är ett av de få som lyckas med konststycket att låta moderna utan att för den skull tumma på musikens ursprung och bli popiga.
Nu spelar Bring The Mourning On på Kulturbolaget den 3 september tillsammans med Golden Kanine, ett band som efter idogt turnerande i Europa, hårt arbete och väldigt bra musik hamnat på Glitterhouse Records.
Golden Kanine tillsammans med Bring The Mourning On är Malmö från sin absolut bästa sida.
Båda banden spelar musik i världsklass och senaste vi såg dem i kombination var den första maj detta år på klubb Tower Of Songs då båda banden gjorde ett stort intryck på publiken.
Vi vet med säkerhet att det kommer bli likadant även denna gång och ser fram emot att se dig längst fram vid scenen tillsammans med oss.
Dörrarna öppnar klockan 21och det är gratis inträde mellan 21-22 , därefter 60:-
Tjo go vänner. Efter välbehövlig semester är jag tillbaka på bloggen. Denna gång med ett i fortsättningen återkommande tema – Månadens musikdokumentär. Vi tipsar ju varje månad om en god bok som på något sätt anknyter till det vi jobbar med och tänkte att vi skulle göra samma sak med film. Eftersom antalet spelfilmer som handlar om musik, och är någorlunda värda att se, är försvinnande få till antalet så föll valet ganska naturligt på dokumentärgenren.
Den allra första filmen vi tipsar om handlar om en genre som ligger mig varmt om hjärtat. I första hand på grund av musiken i sig men det vore en lögn att säga att jag inte också fascinerats av de händelser som , vare sig man gillar det eller inte, verkligen satte black metalscenen på kartan. Jag pratar naturligtvis om kyrkobränderna, morden och självmorden som än idag starkt förknippas med black metal. Det finns en uppsjö av dokumentärer som skildrar black metalscenen men kanske främst den historia jag ovan nämnt. Problemet med de flesta av dessa är de antingen fortsätter rida på sensationsvågen á la kvällspress och/eller letar fram de mest karikatyrliknande personligheterna i scenen. Exempelvis på detta finns i den visserligen mycket underhållande VBS-dokumentärer True Norwegian Black Metal, om den synnerligen specielle Gaahl från det superonda bandet Gorgoroth och Black metal Satanica som går till grunden med religionshatet i scenen, vilket dock framförs på ett rätt pubertalt sätt av de medverkande musikerna.
Månadens dokumentärfilm, Until the Light takes Us, fokuserar även den på historien om scenen. Både på musiken men också på kontroverserna, utan att för den sakens skull bli sensationslysten. Det hela berättas genom intervjuer med en rad genom åren inflytelserika musiker. Mest plats får Fenriz från Darkthrone och Varg ”Greven” Vikerness som dock är mer känd för sina kriminella än sina musikaliska gärningar -1995 dömdes han till 21 års fängelse för mord och mordbrand. Båda två bjuder på personliga versioner, och reflektioner kring, hur allt gick till och lider inte av något behov av att säga provocerande saker för sakens skull för att verka extrema, vilket är en återkommande åkomma i scenen i övrigt. Men det inte sagt att det inte även i denna film sägs en hel del konstigheter. Det fokuseras också en del på medias inblandning för dels att Black Metal är Norges största musikexport idag (och hur det gamla gardet ser på dagens, i deras ögon, kommersialiserade scen) men främst för de ökade problemen med kyrkbränder och gravskändningar som följde när det i media skrevs spaltkilometer om Greven, hans gärningar och den Satanism han sades följa.
Ok. Så ni skiter i Black metal? Ja, men om man inte är intresserad av just genren har den här filmen också ett musikhistoriskt värde. Den berättar ju hur det gick till då ett gäng killar i Norge (och Sverige med lite grand) på många sätt startade sin egna musikgenre. Det, gott folk, är något som inte händer varje dag härikring och bara därför tycker jag att den är värd.
Jag passade på att ta en telefonintervju med Sara Thuresson precis efter gårdagens spelning på Skansen. När jag ställer Sara frågan hur landet ligger svarar hon
Att försäljningen av CD-skivor minskat är ett faktum som musikbranschen försöker förhålla sig till.
En del ger upp, andra hittar nya sätt att förpacka musiken och/eller motivera kunderna till att köpa sina produkter och en del letar efter sätt att minska sina omkostnader.
Sprunget ur den sista strategin att minska sina omkostnader har det kommit en modell som blivit allt vanligare, där du som upphovsman är den stora förloraren.
Strategin består av att skivbolag och produktionsbolag skapar egna förlag, som utmärks av att inte jobbar nämnvärt med den anslutnes musik. Dessa förlag benämns som en phantom music publisher.
Anslutning till dessa förlag som ägs av skivbolaget/tv-bolaget är ett villkor för att din skiva sedan ska släppas, eller att din musik ska kunna användas i ett tv-program.
För dig som upphovsman kan detta bli en förlust på 33 % - 50 % då dessa förlag är skapade för att slippa betala ut hela den ersättning som du är berättigad till som upphovsman.
Ett exempel på detta är TV 4 som sedan 90-talet har ett musikförlag som heter TV 4 Vision och är en phantom music publisher.
SKAP arbetar mot detta och lämnade 2004 in en ansökan till marknadsdomstolen om ett förbud mot TV 4:s oskäliga avtalsvillkor tillsammans med dess systerorganisation BACS i England.
Vad tycker du om phantom music publishers? Nödvändigt ont eller ett resultat av girighet?
Inlägg
Alla kommentarer
