Tjo go vänner. Efter välbehövlig semester är jag tillbaka på bloggen. Denna gång med ett i fortsättningen återkommande tema – Månadens musikdokumentär. Vi tipsar ju varje månad om en god bok som på något sätt anknyter till det vi jobbar med och tänkte att vi skulle göra samma sak med film. Eftersom antalet spelfilmer som handlar om musik, och är någorlunda värda att se, är försvinnande få till antalet så föll valet ganska naturligt på dokumentärgenren.
Den allra första filmen vi tipsar om handlar om en genre som ligger mig varmt om hjärtat. I första hand på grund av musiken i sig men det vore en lögn att säga att jag inte också fascinerats av de händelser som , vare sig man gillar det eller inte, verkligen satte black metalscenen på kartan. Jag pratar naturligtvis om kyrkobränderna, morden och självmorden som än idag starkt förknippas med black metal. Det finns en uppsjö av dokumentärer som skildrar black metalscenen men kanske främst den historia jag ovan nämnt. Problemet med de flesta av dessa är de antingen fortsätter rida på sensationsvågen á la kvällspress och/eller letar fram de mest karikatyrliknande personligheterna i scenen. Exempelvis på detta finns i den visserligen mycket underhållande VBS-dokumentärer True Norwegian Black Metal, om den synnerligen specielle Gaahl från det superonda bandet Gorgoroth och Black metal Satanica som går till grunden med religionshatet i scenen, vilket dock framförs på ett rätt pubertalt sätt av de medverkande musikerna.
Månadens dokumentärfilm, Until the Light takes Us, fokuserar även den på historien om scenen. Både på musiken men också på kontroverserna, utan att för den sakens skull bli sensationslysten. Det hela berättas genom intervjuer med en rad genom åren inflytelserika musiker. Mest plats får Fenriz från Darkthrone och Varg ”Greven” Vikerness som dock är mer känd för sina kriminella än sina musikaliska gärningar -1995 dömdes han till 21 års fängelse för mord och mordbrand. Båda två bjuder på personliga versioner, och reflektioner kring, hur allt gick till och lider inte av något behov av att säga provocerande saker för sakens skull för att verka extrema, vilket är en återkommande åkomma i scenen i övrigt. Men det inte sagt att det inte även i denna film sägs en hel del konstigheter. Det fokuseras också en del på medias inblandning för dels att Black Metal är Norges största musikexport idag (och hur det gamla gardet ser på dagens, i deras ögon, kommersialiserade scen) men främst för de ökade problemen med kyrkbränder och gravskändningar som följde när det i media skrevs spaltkilometer om Greven, hans gärningar och den Satanism han sades följa.
Ok. Så ni skiter i Black metal? Ja, men om man inte är intresserad av just genren har den här filmen också ett musikhistoriskt värde. Den berättar ju hur det gick till då ett gäng killar i Norge (och Sverige med lite grand) på många sätt startade sin egna musikgenre. Det, gott folk, är något som inte händer varje dag härikring och bara därför tycker jag att den är värd.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar